I går började skola och jobb igen. Vi har njutit av två veckors ledighet. Och njutit det har vi verkligen gjort.
Vi började med en sväng till Paris. Med fotbollsmatch och shopping. Flanerande längs Champs Elysées och i Marais mysiga kvarter.
Vi har varit till Pillivuytfabriken och köpt porslin för resten av livet. Livstidsporslin alla kategorier. Vitt kvalitetsporslin som är tänkt att hålla för alltid om man inte har otur och tappar det i golvet förstas.
Pillivuytfabriken ligger i en liten by långt ut i obyggden. Ganska nära en stad som heter Bourges. Man åker typ längs Loire ända bort till vindistriktet Sancerre, men inte riktigt. Vi åker dit en mandag. På måndagar är det inte mycket som händer i franska byar. Det mesta är stängt i synnerhet mitt på dagen. Pillivuytaffären öppnar kl. 14.00 sa vi har gott om tid på oss när vi kommer fram. Vi finner det därför som en god idé att ta lite lunch. Vad vi kan se sa finns här bara en liten restaurang. Det är på samma ställe som man köper cigaretter och lämnar in tipset eller bara tar en kaffe. Inte sa tjusigt med andra ord. Jag skulle kalla det mer åt det sunkiga hållet. Vi far in en tallrik dagens rätt som är kött och
pommes frittes. Inget mer. Det smakar, gott, vi blir i alla fall inte besvikna. Vi är nästan de enda gästerna i restaurangen. Det är vi och ett bord med sex personer som sitter vid fönstret. Trott eller ej, men det visar sig vara fabrikens ledningsgrupp och vi far minsann prata med patronen som är ansvarig för utlandsförsäljning. Han känner till Stockholm mycket väl och pratar sig varm om sina storkunder NK och Cordon Bleu.
I Pillivuytaffären fyndar vi rejält, Inga Stockholmspriser rader här. Fynd, fynd överallt och vi handlar för allt vad vi är värda, men plötsligt drabbas jag av
snål-ångest och lägger tillbaka tårtfaten på fot, den stora soppterrinen med lejonhuvud och tillhörande lock samt briochformarna. När vi kommer hem ångrar jag mig. Typiskt.
Vi har upplevt en fransk nyårsfest med champagne och Fois Gras och hummer och ostar. Extra allt, utom när det kommer till fyrverkeri. Men vem har tid med raketer när man precis har fatt in varmrätten?
Och sist men inte minst sa har vi kalasat i Mont Saint Michel och besök ostronmarknaden i Cancale.
Jo, just det. Jag har möblerat om också. En gång till.
Nu är jag helt nöjd.
Både med 2014 och att äta rakt framför den öppna spisen.
Gott nytt 2015!
Till synes mitt ute i havet ligger klostret Mont Saint Michel.
Tidvattnet förvandlar under flod klostret med omgivning till en svåråtkomlig ö.
Men nu för tiden finns här en bro.
Det är den 2 januari och ända är här fullt med besökare.
Typ västerlanggatan gånger hundra.
Trångt men mysigt.
Högsta punkten på klostret som än idag används av munkar.
Erik blev inspirerad och höll en liten andakt.
Sa här kanske det såg ut under medeltiden?
Sedan slutet pa 1800 talet har La Mère Poulard serverat sina omeletter. Man far gissa att det fanns en hel del hungriga pilgrimer att mätta.
Här tillverkas de berömda omeletterna. Kockarna vispar omelettsmet sa att vispljudet bildar en melodi.
Sedan gräddas de i kopparpannor över öppen eld.
Många är de personer som har besökt Mère Poulard. Några är sa kända att de har hamnat på väggen i restaurangen. Visst är det en turistfälla, men det känns bara härligt.
Sa här pösiga blir omeletterna när de vispas med rätt klang
och mycket omsorg.
40 Euro kostar den enklaste enklaste.
Den ovan är dock en barnomelett.
För samma prisiga 40 Euro kan även få andra rätter, tillexempel en grillad fisk med beurre blanc.
Mums!
Som sagt på Mère Poulard gör man inga fynd, men ett fint minne far man i alla fall.
Elsa tappade nästan hakan när notan kom in.
Men som tur var hade Pappan pengar.
Pjuhh!!!
Erik beundrar de berömda kakburkarna i kulörta färger. Men vi kände att nu fick det nästan räcka med Mère Poulard för idag.
Lite komiskt är det när jag tänker tillbaka på den här dagen.
För dagen när vi åker till Mont Saint Michel, det är då jag far för mig att göra matsäck. Jag skickar iväg mannen i ottan för att köpa baugetter. Jag fyller baugetterna med ost och skinka och kokar varm choklad som jag häller på termos. Jag är mer än redo för en liten utflykt när vi styr färden mot det berömda klostret.
Det komiska i det hela är att vi fyra timmar senare hoppar in på en spontanlunch som kanske,
vem vet kommer att vara den dyraste lunchen någonsin.
Efter några timmar har man gjort Mont Saint Michel. Vi kände oss mer än nöjda när vi under eftermiddagen vände hemåt.
Ännu är sonen ingen riktig pilgrim som synes. Han tappade gnistan totalt och fick be om skjuts på hemvägen.
Men den sista biten fick han visst energi igen!
På hemvägen tog vi en sväng förbi Cancale. Det sägs att det är här som de bästa ostronen i hela världen finns.
De är sa bra att de "fiiiinaste" restaurangerna i Paris bara serverar ostron från Cancale.
De säger att det är tidvattnet som gör det. Nästan 15 meters skillnad mellan ebb och flod. Kanske är det det som är hemligheten till att Cancales ostron är sa oslagbart goda?
Med solnedgången i ryggen lämnar vi Cancale för den här gången. När vi kommer hem äter vi ostron som är sa goda att vi snart måste komma tillbaka för att köpa fler.
Cancale skriver jag i agendan för 2015.
Och Pillivyutfabriken också för den delen.
Idag är det trettondagen och i köket ligger en Galette de Roi och väntar. Ni kommer kanske ihåg den där frasiga kakan med mandelfylling. Och mitt i hela härligheten den där bönan som är sa åtråvärd. Den som gör att man bli kung eller drottning, men med ansvar sa kommer också skyldigheter. Den som far bönan måste bjuda på nästa tårta.
