Jo, jag lovade ju en liten uppdatering om vad som händer här, eller rättare sagt har hänt. Alltså det är verkligen ingenting särskilt, men det kan ju vara kul att veta att tillvaron här är rätt sa modest i perioder. Det är inte direkt att man sippar champagne på eftermiddagarna inte ens kaffe ibland.
Jag börjar från lördag. Tidigt på morgonen, ja sa tidigt att vi andra faktiskt inte hade kommit ur sängen. Då i ottan akten mannen iväg för älgjakt i Skellefteå. Lyllo.
Här hemma var det premiär för Eriks fotboll. Montreuil-Juigné Béné Football (MJBF) heter klubben som Erik ska spela med. I lördags var det stor premiär och alla lag i klubben var samlade. Det spelades matcher hela förmiddagen. Sedan var det på franskt manér pick-nick för alla familjer. Man börjar vänja sig. Verkligen.
Efter fotbollen var vi bjudna på middag. Ja, egentligen var det ju meningen att hela familjen skulle komma, men eftersom älgjakten hägrade sa blev det bara jag och barnen. Jag tror att värdfamiljen tänkte att vi kan ju ta det en annan gång, men alltså, ibland behöver man ju få komma ut och roa sig sa jag tackade ja, utan tvekan. Vi tog bilen och jag glömde GPS:en hemma, men det gick kanonbra för mig att hitta i alla fall. Vi kom fram på första försöket. Jo, jag har visserligen varit där förut, men jag har aldrig kört bil själv och det är en helt annan sak. När vi skulle hem däremot sa körde jag ju i vanlig ordning vilse. Japp, rakt ut i obygden hamnade vi. Jag antar att det behövdes lite balans. En ditväg med triumf och segerns sötma kompenseras av en illa vald hemväg som leder till motgång och krokiga vägar som saknar lyse.
Som Yin och Yang, ungefär.
I söndags var det som jag skrivit om tidigare stora skafferi, kyl och frys-rensardagen. Jag passade också på att överta kommandot här hemma. Vi var nämligen otäckt nära att få kapitulera för en armé med spindlar. Vi har under en period, pö om pö, men i en eskalerande hastighet blivit omgärdade av spindelnät. I varje hörn utav taket i vart och ett av rummen har man sett näten hänga farligt nära harfästet på de lite längre personerna och någonstans i närheten en flitigt jobbande spindel.
Men nu är de väck. Ja, eller rättare sagt sa har de hamnat i magen på dammsugaren. Djungelns lag kallas det visst. Den starkes rätt rader ater och jag är herre på täppan igen.
Eftermiddagen ägnades åt den årliga legosorteringen. Den som i sedvanlig ordning är uppbyggd i etapper och tar flera dagar. Tiden i anspråk beror dels pa hur mycket lego som ska sorteras och om det finns tillräckligt med plastburkar att sortera i. Vi hittade också kikaren som mannen letade i fredagskväll när han skulle packa sina jaktkläder. Och på sa sätt infriades det löftet också. Erik hade nämligen lovat att kikaren skulle vara återfunnen innan älgjakten. Det var den med god marginal kl. 22.00 söndag kväll stod den uppställd på skrivbordet och om jag förstatt saken rätt sa var jaktstarten bestämd till mandag morgon kl. 05.19 i samband med soluppgången. Jag fick sa god lust att skriva nagot om att om kikaren inte var återfunnen innan solens uppgång, ja da skulle alla älgar förvandlas till elaka troll och ..., men nej jag stoppar där.
I mandags var det sista lovdagen. Skönt för alla. Det tar på att umgås i princip dygnet runt i två månader. Det har heller inte varit några kompisar hemma sa ibland har det sannerligen, för att uttrycka sig lite diplomatsikt, blivit aningens för mycket av det goda.
Vi hade en del inköp kvar att göra inför skolstarten och de fixade vi under mandagen. Det är samma procedur som förra aret, att man själv köper sitt skolmaterial.
Det gick dock betydligt smidigare det här aret att navigera bland pennor och papper. Det är som sagt lite si och sa för mig med adapteringen, men det här med att identifiera och sedermera förvärva enligt den från skolan för-tryckta listan där briljerar jag.
Jag har snappat upp rubbet och ser med vant öga skillnaden pa en stylo plum och en stylo bic pa direkten. Inga avvikelser noterade på den punkten.
Nästa utmaning i leken att se skillnad pa saker kan vara det här med kråka och skata. Vem vet. Undrens tid är pa intet sätt förbi.
Till middag blev det köttfärsbiffar med ugnsrostade grönsaker och fetaostsas. Jag återkommer med det receptet.
Skolstarten på tisdagen var som sagt efterlängtad. Det sa till och med rektorn. Han hade sparat skägg över sommaren och stiligare än någonsin höll han ett litet tal på skolgarden med mikrofon och allt. Där invigde han det nya skolaret en gång för alla.
Han heter Jean-Pierre på riktigt och det är också tjusigt.
Själv skulle jag ju jobba med lite administration som blivit liggande. Men det var innan jag kom på att vart badrum är typ helt naket. Kalt kanske man skulle kunna säga för att uttrycka sig mer korrekt. Sa långt ifrån ett SPA man bara kan komma. Kanske kan det vara en av orsakerna till att de dåliga hardagarna har duggat sa tätt på sistone?
Jag bestämde mig raskt för att åta mig uppdraget att införskaffa lite lull-lull. Men det var nära ögat att jag inte kom iväg för bilens bensinmätare hade precis kommit ned på rött. Mannen har sagt
att jag kan köra 10 mil efter det, men man vet ju aldrig.
Motvilligt, trotsade jag min i grunden pessimistiska inställning. Ibland är det tur att det finns fler än en drivkraft i en människa som pockar på utrymme.
Jag körde på det mest ekonomiska sätt jag bara kunde och höll sa jämn gas att jag blev omkörd av sju bilar och det bara på ditvägen. Jag lyckades dock med konststycket att öka på den uppskattade kvarvarande körsträckan från 100 km till 110 km. Se där ännu en sak som jag inte visste att jag kunde.
Man kan kanske undra varför jag inte bara svängde förbi en bensinstation på vägen och tankade. Njae jag vet inte. Tanka och klippa gräset där har ni två av mina icke prioriteringar sa att säga. Det finns de som drar gränsen ungefär vid att byta däck vid punktering på motorvägen och dränera om tomten, men ack de är av en annan kaliber helt enkelt. Inte mycket att orda om.
Efter en sa äventyrlig dag passade det bra att testa en ny sallad med bland annat quinoa, nektariner och chèvre. Till det hade vi grillad kyckling och jag återkommer även med det receptet.
Dagen, dvs onsdagen har förflutit utan överraskningar förutom att det är förvånande svart att slå in skolböcker i plast. Urbökigt.
Bland det trassligaste man kan göra och tejpen saknade hållare, bara en sketen tejprulle utan början och plasten som inte gick att klippa. Hugaligen.
Jag har tvättat hundra tvättmaskiner och funderat pa vilka kakor som ska bakas till kalaset pa lördag. Elsas kalas? Nix, det är Eriks. Ett halvar efter födelsedagen har han bestämt att det här med att fylla 8 ar det ska minsann firas med pompa och stat. Det går väl forfarande bra? Det är väl fortfarande 2014 och en liten fest har väl ingen dött av?
Sedan har det spelats mera fotboll. Emellanåt har huset varit fyllt med springande barn också har jag bakat levain.
Inte mycket att klaga pa med andra ord.
Jahapp, det var det. Sa fyller vi skolstartsveckan 2014 med allt och ingenting. Och bakning.
Till middag äter vi ugnsbakad ratatouille med tsatsiki och nybakad levain. I natt någon gång kommer mannen hem igen. Som vi längtar. Det är roligare när vi är tillsammans allihopa. Det hjälps inte.
Plus att här behövs mer bensin, pronto.
