SPORTRADIO OCH SKROVMAL

Redan mandag och jag tänker på vilken skön helg vi har haft. Ibland krävs inget särskilt. Det bara blir sa där härligt som man tänkt sig. Aktivitetslistan har varit ganska lång, men den här gången föll det sig sa väl att det inte blev stressigt. Inte det minsta bråttom har vi haft.

Våren kom av sig lite grann och de där runt 20 graders eftermiddagarna som vi njöt av under veckan de ville inte infinna sig den här helgen tyvärr. Sa ingen kaffe på altanen alltså. Synd, nu när vi nästan hade kommit igång med utomhussäsongen igen. 

Inomhus blev det ett parti Uno, läsk och godsaker. Till det spännande kvartsfinalishockey, jo, radiosporten när ända hit, och vad gör det då om det är lite kyligt ute?

Söndagsmiddagen var efterlängtad. Något marockanskt? 

-

-No.

Igår gjorde jag något som jag inte gjort på länge. Kroppkakor. Premiär för de franska kroppkakorna, som egentligen är öländska. Jag har hittat ett recept i Bonniers kokbok som jag tycker är sa gott. Utmärkt faktiskt.  Och i brist på det obligatoriska kornmjölet som jag använder till mina älsklingspaltar sa far dessa duga. 

Här kommer receptet:

4 personer

7-10 råa potatisar (750 gr)

4 kokta potatisar

ca: 2 dl vetemjöl

1 tsk salt

Fyllning:

200 gr rimmat sidfläsk

1 gul lök

(11/2 tsk kryddpeppar, jag hade ingen kryddpeppar)

1 krm nymalen svartpeppar

Skala de råa potatisarna och riv dem fint. Pressa saften ur den rivna massan i en sil med hjälp av en träslev.

Mosa de kokta potatisarna och blanda med de råa. Tillsätt mjöl och salt.

Skär fläsket i tärningar och bryn det i en stekpanna. Lägg i löken och lat den bli mjuk. Krydda med peppar.

Sedan kommer det trixiga med själva rullandet av kroppkakor. Jag brukar blöta händerna och ta upp en degbit som är stor som handen. Sedan gör jag en liten fördjupning i mitten där jag lägger fläsket. Sedan viker jag in kanterna och formar degen till en boll.

Lägg kroppkakorna i kokande vatten. Jag fyller mina 5 liters kastruller med 2 liter vatten och 1 msk salt.

De är klara när de flyter upp.

Sedan är det bara att njuta. På med stretchbyxorna och se till att inte ha några fler göromål kvar för dagen. Efter en kroppkaksmiddag blir det inte mycket mer gjort. Efteråt ligger  vi alla i soffan huller om buller. Hörde jag något om dessert? 

-Näe, tänkte väl det, men ett glas vatten behövs. 

Paltkoma kallas det visst.

Jaa, det där med helg det är fina grejer. Precis som kroppkakor och sportradio. 

Och veckan som kommer, den har vi längtat efter länge, länge. Det gör inte ett dugg att mandagen redan svischat förbi och vi redan är närmare tisdagen än söndagen. Det gör ingenting alls. 

VÄNTAN

Snart är det helg igen! Om några timmar hämtar mannen upp en flaska av något gott från källaren. Jag längtar! Fredag den bästa dagen på veckan.  Nu väntar jag på att det ska blir senare på eftermiddagen sa att jag far hämta de där små och se de skutta runt, runt och ropa att det är helg. Också väntar jag på hantverkarna, de som skulle ha kommit idag och gjort klart grinden och för vilka jag avstod diverse andra av mina fredagssysslor. Jag tror nästan att helgen hinner före. 

Dora har redan huggit in pa fredagsmyset… Det är sällan man har sett ett marsvin vänta när det vankas godsaker. 

Själv boostar jag fredagsfeelingen här hemma. Ordnar med dagens middag som blir sjötunga. 

Jag vänder den i lite mjöl och steker den i smör och serverar med rödbetor, kapris och räkor. Och ja, absolut, lite extra smör på det, som jag skirar med lite färsk rosmarin. Nej, det är inte på fredagarna som man blir smal, definitivt inte.

Kanske inte sa det, men jag bakade en liten rulltarta också. Den tar vi efter maten med en klick grädde och jordgubbar. Eller blir det kanske efter ostbrickan? 

Sedan ska vi sitta i fåtöljerna farmfor brasan och diskutera vilka plantor som ska inhandlas imorgon. Jo, för i helgen ska det piffas på altanen. Men innan jag frågar hur höga fikonträd vi far in i bilen sa serverar jag mannen en liten calvados. Det kan han behöva efter en hektisk arbetsvecka och smörstinna sjötungor. Och med det infinner sig den där sköna känslan av ledighet. Man blir glad i sinnet och i den stunden är man oövervinnelig och det kan inte ens ett tvameters fikonträd sätta stopp för. 

Men innan dess. Lite mer förberedelser och väntan. Men snart är helgen här med, gymnastikuppvisning, Galetteskola hos grannfrun, jordsäckar och höga fikonträd. Som jag längtar!

BYE BYE VINTER

Idag fick vi visst ändrade planer. Inköp av diverse småsaker fick vänta för precis efter frukosten sa kom hantverkarna som ska installera den nya grinden. 
Det gjorde inget, för utanför köksfönstret synar vi en smutsig altan. Det är hög tid att ta tag i altanen. Imorgon är det vårdagjämning. Nu är vintern slut. Ingen mer skidåkning eller skrapa bilrutor på morgonen. Nu njuter vi av sol och värme. Bland nyplanterade olivträd och citronträd dricker vi kaffe och äter sockerkaka. Altanen är nyskrubbad och cykeldäcken är pumpade. Välkommen våren imorgon!

Elsa och Erik är onsdagslediga sa jag fick hjälp.

Efter en stund förvandlades hela altanen till en restaurang med kulinariska rätter från världens alla hörn. 

Sa har vi det idag. Den sista dagen på vintern firar vi med solsken, gummistövlar och en mysig restaurang med garanterat rena golv.
 -Kan inte tänka mig något bättre!

SPORTLOV

Kära återseenden och sportlov. Först härliga besök från Sverige i två omgångar och sedan sportlovsveckor. Det är vad vi har haft för oss den sista tiden. Vi avslutade sportlovet med en veckas skidåkning i Val d'Isère. 

Var första riktiga skidsemester tillsammans och för första gången fick vi se Alperna i verkligheten. Med "vi" menas jag och barnen. Mannen kunde ju lika gärna ha varit pistvakt och rör sig obehindrat och hemtamt bland toppar och glaciärer. 

En skiddestination som Val d'Isère saknar inte mycket. Här finns något för alla skulle jag vilja pasta och kanske är det därför man upplever att atmosfären är sa där gemytlig och vänlig. Det är visserligen lite "turistigt" och dyrt, men när fokus ligger på skidåkning sa star man ut med att maten inte är den bästa trots att man trodde att man hade beställt in sitt livs maltid med tanke på priset. Plötsligt på en liten Italiensk restaurang, Chez Paolo, blir jag överraskad. Här äter jag den godaste Parmigiana di melanzane någonsin. En auberginegragäng med tomatsas där auberginerna först frasar när man biter i de och sedan bara smälter de i munnen tillsammans med tomat och ost. Jag frågar förstas Paolo om hemligheten och han viskar den försiktigt i mitt öra och jag lovar honom att nästa gång jag ska göra Parmigiana de melanzane ska jag göra precis sa. Och osten. Beaufort heter den och tillverkas i Alperna. Den tillhör samma familj som den mer kända Comtén och den Schweiziska osten Gruyère också för den delen. Den tillverkas av opastöriserad komjölk och lagras i bergen. Sa krämig och smakrik att det vattnas i munnen när jag tänker på den. En omedelbar favorit för oss alla.

En helt fantastisk vecka med solsken och plusgrader alla dagar. Det är en sa storslagen natur att det är svart att hitta orden och det är med stor respekt man ger sig av utför. Och backarna i all ära, men när det kommer till liftar, ja, då vill barnen testa allt. Vi åker kabinbanor och äggliftar som går högt över bergstoppar. I Stolsliftar som går både uppåt och nedåt haller vi i vara stavar för allt vad vi är värda, för nedanför oss finns sådana djupa dalar och skrev att inte ens den mest inbitna bergsget skulle vilja ge sig hän.

Jag måste dock erkänna att jag trodde att en alpvecka skulle innebära lite mer sippa champagne i någon tjusig isbar och lite mindre kånka på skidor och stavar och ta sig hit och dit med otympliga pjäxor, men det till trots kommer  jag nog att minnas det här sportlovet som ett av det bästa. 

Den första gången vi var i alperna och det var mängder av backar och liftar, baugetter och coca-cola, skavsarsplaster och solskydd. Vi upptäcker att Beaufortost gifter sig med rött vin och alpluft. Jag far veta knepet till den ultimata auberginen och vi njuter av den vackra omgivningen och av skidåkning i langa, langa och härliga backar, men i Olympia backen på väg nedifrån toppen där fulplogar jag. 

Tva glada skidåkare pa nästan 3000 meters höjd. Sista aket nedför Solaise pisten och när man tittar ned ser man hela Val d'Isère. En svindlande känsla och visst kittlar det lite i magen precis när man ger sig iväg.


Och här hemma i Angers har våren kommit och det gör det absolut lite lättare att komma igång med skola och jobb imorgon!