6 oktober 2013

PÅ TOK

Avig. -Ut och in och på sned. Det är så den här helgen har passerat. Det började igår på parkeringen till ett köpcentrum. Det gick knappt att ta sig fram. Bilar och bilkö överallt. Vi kom precis mitt i den hysteriska lördagsrusningen. Vi körde runt, runt i flera varv samtidgt som vi upprepade gånger, sa:
 -men oj, oj oj så mycket folk, vi kanske får komma tillbaka senare. Det började likna ett mantra och vi var faktiskt riktigt nära att göra slag i saken och komma tillbaka senare, men så plötsligt från ingenstans dyker det upp en parkering som är helt ledig. Generellt är här väldigt små parkeringsrutor  och detta ställe måste ha bland de minsta parkeringsrutorna i världen. Tätt, tätt står bilarna parkerade. Vår bil täcker upp nästan hela rutan. Så när man väl har hittat en parkering måste man nästan klä av sig naken för att komma ut ur i bilen. Under vintermånaderna gör man sig icke besvär hit. Nix pix, man kommer inte ur bilen på grund av dunjackan.
Glada i hågen gjorde vi våra ärenden. Allt tog visserligen mycket längre tid än vad vi hade tänkt, men vi fick i tag på alla saker vi behövde så det blev en mycket lyckad shopingdag.
När vi sedan skulle åka därifrån så var det så klart många som uppmärksammade att vi var på väg ut från parkeringen och det blinkades både här och där i markerande syfte att efterträda oss omedelbart.
När jag skulle backa ut så, ja det fanns inte så mycket yta om jag säger så och backkameran tutade och tjöt om vartannat. Jag tog det superlugnt och lät mig inte stressas av de nu långa bilköerna som samlades i båda riktningarna runt vår bil. En milimeter bak och två milimeter fram. En och en halv milimeter bak och -ja, sådär höll vi på tills vi äntligen kom loss. Vi hamnade i bilkön med riktning ut från köpcentrumet, men hann bara köra någon meter innan det tog stopp igen.
Så dyker det plötsligt upp en man vid sidan av bilen. Han viftar och viftar som om han vill hjälpa oss att dirigera. Han har förstås sett att vår bil inte är anpassad till parkeringsrutorna här. Jag tackar glatt genom att vinka tillbaka, men han slutar inte och nu viftar han så mycket att jag måste veva ned rutan. Han snackar i 190 och jag förstår inte vad han säger. Det enda jag förstår är plats och bil. Jaha, tänker jag. Jag kanske har stått på hans parkeringsplats. Det kanske var därför det var ledigt när vi kom? Ja, varför skulle det annars ha varit ledigt? Jag försöker så artigt jag kan be om ursäkt för att jag har stått på hans parkering. Men, nej det är inte det han menar. Nä, det verkar som att han säger att jag har kört på hans bil? Jag vänder mig om och frågar barnen. -Märkte ni att mamma körde på någon annan bil? Näe, de har inte heller märkt något. Så tar han upp sin mobil och börjar ta kort på vår bil. Han säger något och sedan går han tillbaka till sin bil. Jag blockerar fortfarande körfältet och en dam i bilen mitt emot, säger åt mig att köra och det gör jag. Jag tänker att han kanske löste situationen genom att ta kort på registreringsskylten eftersom vi inte förstod varandra.
Jag kör ända hem. När vi kommer hem stiger jag ur bilen går med barnen hjälp igenom eventuella skador på vår bil. Längst ned där bak hittar jag ett litet, litet skrubbsår. Kanske att jag ändå har kört på hans bil. Vi får väl se om han hör av sig igen.
Usch. Det känndes faktiskt lite jobbigt och jag fick en ryslig hemlängtan. Hem till det trygga och enkla.

Den här bilden får symbolisera helgen. Stackars E, skulle stryka sin pärlplatta och när allt var klart och så fint så skulle hon bara göra en sista säkerhetsstrykning. Och -hjälp, jag glömde att ta bakplåtspapper mellan strykjärnet och pärlorna...








































Hon blev så ledsen och inte ens den goda maten kunde muntra upp henne.



 

















Imorgon är det en ny vecka och nya tag som gäller. Och just det, Sushin. Vi fick i alla fall till en riktigt god sushi igår. Det är den vi kommer att minnas från den här helgen. Det andra är glömt imorgon.









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar