INNEKATTER

Ibland måste man ta sig i kragen och gå utanför boxen. Jag ser mig själv som en innekatt, men jag har hört att det finns de som vill dra det så lågt som till eremit. Att ta på sig sina myskläder, stänga dörren och leva totalt asocialt i några dagar är en del av mitt välbefinnande. Det skulle ganska lätt kunna bli så här i Frankrike. En invandrarkvinna och hennes barn. Hon följer barnen till skolan och ibland ser man de på affären. Det är allt.

Min franska är fortfarande lika med noll och det är där jag måste göra det obekväma och inte låta det få hindra kommunikationen och integrationen.
Jag ser det som mitt lilla uppdrag att försöka ta kontakt med franska familjer i vår närhet, andra föräldrar på skolan, att försöka komma in i och ta del av livet runt och omkring oss.
Jobbigt är det, men i veckan har jag äntligen fått utdelning.

Isabelle heter en kvinna som jag har träffat. Hon är några år äldre  och hennes barn är i övre tonåren. Det vi har gemensamt är Fois Gras.  Trott eller ej, men efter ett glas champagne så blev jag lovad att få se det väl bevarade familjereceptet och dessutom få delta vid nästa tillagning av
Fois Gras. Det blir till jul.

Det jag egentligen skulle berätta om är hur stolta vi var, alla tre, idag när vi fick vara med om något så franskt som basket. Japp. Vi har lyckats komma med i en träningsgrupp för basket. Eller rättare sagt Elsa och Erik har fått var sin plats i ett basketlag här i byn.
Det är så perfekt att jag knappt kan tro det. Träningen sker här i Montreuil-Juigné så det är cykelavstånd från där vi bor. Helt perfekt för oss om inte har någon bil. Dessutom så tränar de samtidigt på var sin sida av hallen så jag kan sitta i mitten och hålla ett litet öga på de var.

Ingen av de kunde en endaste liten basketregel, men det gick förvånansvärt bra att förstå själva upplägget på träningen ändå. Kroppsspråket är inte att förringa.

Det finns två innekatter i familjen. En dag i hemmets lugna vrå någon gång ibland förgyller tillvaron.